Om gåvor och förunderliga känslor

Det är ingen slump att jag flyttat alla er som följer min blogg högst upp på sidan. 

Jag vill ha er där ett tag som en påminnelse om hur många förunderliga känslor 

det väcker att ni finns. Jag ser en siffra varje dag... jag vet att ni finns där ute... att ni läser... 

men ändå är det så märkligt... er närvaro är ju själva drivkraften bakom bloggen och 

betyder så mycket... jag önskar jag visste vilka ni är, fick skaka er hand och tala 

om hur mycket ni betyder... jo, några av er känner jag ju, ni som kommenterar 

eller ni som jag haft förmånen att träffa på bloggträffar... och så ytterligare några 

av er, som kommit hit till Cesars trädgård för att se verkligheten, bakom bloggen. 

Anna är en av dem som läser här på bloggen, varje dag - och jag

har aldrig vetat. Men i lördags kom hon hit och det var ingen främling

som kom. Det var istället som att återse en gammal, kär vän. Det

är i sanning förunderligt, men så var det verkligen. Hennes besök lämnar

efter sig en stark önskan att hon bodde lite närmare, att jag kunde

få lära känna henne på riktigt, få dela fler erfarenheter av trädgårdens

alla underbara vedermödor...

Som om själva mötet i sig inte var en nog fantastisk gåva,

hade Anna också med sig den vackraste skördekorg

full av doftpelargoner, vars namn alla var nya för mig:

Orsby, Pretty Polly, Welling, Maria Thomas....

På frågan vad jag gjort för att förtjäna allt detta, svarade

Anna att "gåvor är inget som ska förtjänas"... och visst,

det påminde mig om devisen jag själv ofta citerar: 

"den som ger för att ge får - mycket mer än den

som ger för att få"...  

Så tack till er alla, tack för er närvaro, tack för att ni finns,

tack för att ni får mig att tro att jag har något att ge. 

Jag är en rik liten trädgårdsmänniska. 

Lev väl,